domaren inom mig

På något sätt blir man ändå utsatt av att komma fram till att livet bara kanske har en mening. Man utelämnas till känslonycker och slumpen, två argumenterande i advokater på varje sida i fallet mening vs nihilism. Enligt det jag skrev igår blir man som en domare som genom att utgå från upplevelser och erfarenheter man haft måste avgöra vilken sida som vinner, dag för dag. När känslonyckerna talar färgar de allt i sin egen färg, är man glad ser man mening och kvalitet i allt, är man deppig finns det få saker som fångar ens intresse. Om man sen lägger till det slumpartade kaos vi lever i kan det ju verkligen hända att man drar det kortaste strået flera dagar i rad eller att all skit ramlar ner på en samtidigt. Nihilismsidan kan då få domaren över på sin sida för ett tag, om skiten sedan aldrig verkar ta slut börjar den snart föda sig själv. För när domaren börjar luta åt det meningslösa hållet syns det utåt till omvärlden. I omvärlden möter människan personer i exakt samma sits som hela tiden velar mellan att ens plats på jorden betyder någonting eller inte. När man visar utåt att livet inte spelar någon roll kan man vara mer eller mindre övertygande. Är man av den övertygande sorten kan man få med fler människor på sin sjunka båt vilka i sin tur då kan bidra till en ännu brantare dykning.

Allt vore bara så himla mycket enklare om man bara hade något större ideal att rätta sig efter. Något som både övergick förståndet (så att det inte kunde ifrågasättas) och som man kunde dela med andra människor. Så verkar det vara för troende personer, dock ej för oss sekulariserade. Vi måste leta efter andra symboler och ledord att fästa blicken på när kaosets mörker omringar oss. Jag har fått uppfattningen att bilden av andras liv har börjat ta den platsen, att vi kan sikta mot de som har det perfekta livet. Som ikoner att rätta oss efter får vi filmer och tv-serier. Problemet blir bara att det inte krävs något av den som kollar för att det ska gå bra i rutan. Hur passiva vi än är slutar de flesta sagor ändå lyckligt och slutar de olyckligt är det inget vi har kunnat påverka ändå. Hjärnan lär sig då att dels förvänta sig lycka och välbefinnande i livet, så har det ju alltid gått i filmernas värld ju. Dessutom lär den sig att man bara kan sitta passivt och titta på och så ordnar sig livet ändå. Effekten blir kanske inte i sig helt fullkomlig men om man lägger till en trygg uppväxt där få saker verkligen gått emot en är receptet klart för en passiviserad, ångestfylld individ. Ångesten kommer då från att förväntan (att vara lika lycklig som på tv) inte överensstämmer med hur utfallet blir.

Välkomna hit, det här kommer jag skriva om.

Idag är en sån dag där jag verkligen kan förstå folk som tar nedåttjack, rastlösare kan ingen vara än guds lilla… Kroppen och hjärnan bara spritter som en orolig häst som vill få komma ut och röra på sig. Tyvärr är grinden ut till hagen stängd och den inspärrade vildhingsten måste stanna inne i båset och frusta och stånka och stöna. Igår fick jag serotonin-prekursor av Pappa för han tyckte att jag verkade deprimerad men fan vet om jag nog snarare inte är manisk i grunden istället. Och det lilla tillskottet med serotonin bara fick mig att gå igång ännu mer utan någon hejd över huvud taget. Hursomhelst tänkte jag köra 2 tabletter om dagen i en månad tills burken är slut och så får vi se hur pass störd jag har blivit. Nu tänkte jag rada upp ämnen som jag borde skriva om i den här bloggen.

Eftersom hjärnan så uppenbart styrs av vilka koncentrationer diverse hormoner och signalsubstanser har i kroppen kan man ju fråga sig om tankarna i huvudet någonsin är helt rationella och pålitliga. Kanske att man känner sig helt lugn och harmonisk nån gång och tänker riktigt klart att nu är det säkert att låta tankarna flöda för allt är i balans. Men fan vet då om det inte är någon speciellt ämne som är extra högt just då och inducerar just den känslan i kroppen. Egentligen borde man göra ett test där man skriver exakt vilka tankar man har vid olika tidpunkter av dagen och vid olika sinnesstämningar. Sen kan man kolla av dom och göra upp en jämförelse hur man mår korrelerat med hur man tänker.
När man som jag då har insett att ens tankar är så sjukt färgade är det lätt att bara helt sluta lyssna på dom och säga att när dom nu är så ombytliga och hela tiden svänger är det inte lönt att lyssna på dom överhuvudtaget. Egentligen kan man lika gärna singla slant om vilket beslut man ska ta. En annan strategi är att man försöker meta-kognitivt smaka av vilken färg hjärnan har just i tillfället och sen justerar man ner tolkningen av det man tänker accordingly. Så om man t ex märker att man är hungrig och grinig och samtidigt tänker att alla runt omkring en är dumma i huvudet blir slutsatsen att de antagligen inte är det. Sen tror jag inte det är smart att bara slå bort tankarna bara för att man har dömt dom som icke-tillförlitliga. De finns ju ändå där och pockar på uppmärksamheten, varför inte låta dom komma till tals och försöka komma underfund med de svängningar som det inre faktiskt har?

Svartsjukan är något som plågat mig otroligt de senaste tre månaderna. Och där inser man ju också rent rationellt att det bara rör sig om genetiskt kopplade kretsar i hjärnan som evolutionsmässigt måste finnas där men i samhället vi lever inte är adaptiva för fem öre. Okej så då tänker man att ” jag är svartsjuk och det bränner i hjärtat men eftersom det bara är biologiska kopplingar utan någon användbar funktion kan jag strunta i det ”. Var lämnar det en då? Då kan man ju helt plötsligt börja reducera borta alla känslor som biologiska missfoster, var ska man då hämta motivation från? Jag tror inte på gud men i såna lägen känner jag att det hade varit skönt som fan att inte bry sig om något annat än det Stora Ovanför Runtomkring. För då blir det ju liksom inga problem att ha intellektualisera bort alla känslor, meningen finns där ändå i form av den Helige Ande och blablabla.
Men just det, jag tror ju inte på Fader Vår. I mitt ivriga bortslipande av allt som motiverar mig drar jag mig samtidigt målmedvetet ner i en rationell depression. Som inte grundar sig i någon obalans av 5-HT i hjärnan utan på logisk reduktionism. Människan är tragisk i sin tillvaro för att vi finns här mest för att det råkade bli så och de tankar vi tänker härstammar inte ur något med egenvärde utan mest för att generna råkade koda för proteiner som ordnade hjärnan på ett sätt som gör att tankarna kommer.
NU kan man invända att det finns fenomen som faktiskt är icke-deterministiska, t ex kvantfysik (fråga mig inte hur) och att det då inte är omöjligt att den fria viljan också är det. Som någon klok gubbe sagt kan man inte bevisa att livet inte har någon mening eftersom beviset själv då skulle sakna mening och vara falskt. Och då lämnar logiken öppet för en dörr till att det kanske finns mening, kanske inte. Dörren blir då faktiskt en väg ut ur själva logiken eftersom jag som meningssökande människa utan att behöva deducera eller inducera kan bestämma mig för att ”klart det finns mening, jag har bara inte hittat det än”, sen får det verkliga svaret vara vad det vill. Det finns ändå ingen som faktiskt vet. Problemet som uppstår blir att man inte riktigt får någon snitslad bana att följa om man bara nöjer sig med att okej, mening finns. Snarare får man veta att målet till orienteringstävlingen finns där ute nånstans på den ryska taigan. Om man ska gå norr eller öster vid första stora skogsdungen framgår liksom inte. Antagligen är man lyckligt nog inte ensam där ute och letar, det finns fler ute i skogen och irrar. Så då kan man ju göra sällskap med någon som verkar vara som en själv och bestämma sig för att leta tillsammans, så blir det liksom lite trevligare på vägen. Men tänk om man väljer fel person? Tänk om man väljer någon som tävlar i en annan klass i denna ryska O-ring, någon som tänker pricka av helt andra kontroller? Säg att man dessutom kommer med någon som inte är så vidare glad att prata utan mest kollar kartan jämt och ständigt. Någon som är bra på att följa stigen kanske, men är det samma stig som man själv tänkte ta?

Eftersom jag talar helt i egenskap av mig själv vågar jag drista mig till följande: Sub-prime krisen i USA är bara början på en flera decennier lång förminskning av världsekonomin. De amerikanska banker som lånat ut pengar till personer med dålig kredit gjorde det för länge sedan när oljepriset fortfarande var lågt. Det kanske då låg på 20-30 dollar/fat, samtidigt räknade man med en normalisering ner till 10 dollar inom kort. Vad som istället hände var att oljepriset gick upp och upp, just nu ligger det på 105 dollar/fat. Detta har i sin tur lett till att nästan allt i USA blivit dyrare de senaste åren, inklusive den livsviktiga bensinen. Personer som legat på gränsen och kanske precis klarat betala ränta + amorteringar om allt kostat som på 90-talet trillar nu dit och kan inte längre casha fram det som behövs.
Min poäng är att vi bara har fått se toppen på isberget. När priserna i en ekonomi som är kraftigt skuldbelagd ökar är det givetvis de med sämst kredit som ryker först. Men förutsatt att priserna aldrig slutar att stiga kommer även de mer bemedlade att följa suit. De personliga konkurserna hopar sig och riksbanken måste kompensera genom att täcka upp för bankernas uteblivna inkomster genom att sänka räntan och pumpa ut mer pengar. Annars brakar nämligen ekonomin ihop totalt.
Jag skrev ”förutsatt att priserna aldrig slutar stiga”, hur kan jag tro något sånt? Som alla vet är jordens oljeresurser ändliga. Som alla vet har oljeproduktionen/dag hittills följt efterfrågan ganska väl vilket har lett till relativt små prisökningar. Något som är viktigt att fråga sig är om så alltid kommer att vara fallet? Eftersom resurserna ju är ändliga kan man åtminstone säga att nån gång kommer det vara stopp. Men hur kommer denna produktionsnedtrappning att se ut? Om man tänker sig oljeutvinning som att suga saft ur ett sugrör blir produktionsfallet vid slutpunkten givetvis ett tvärt stopp. Geologisk erfarenhet menar dock att oljeutvinning inte alls kan liknas vid sugrörssörplande. Alla oljefält som exploaterats hittills har upp till en viss punkt ökat sin produktion. Efter en platåfas har produktionen sedan börjat SJUNKA. Detta sammantaget med att de största fälten med den mest lättutvunna oljan redan är hittade gör att vi någon gång får ett gap mellan produktion och efterfråga. Antingen trappas då oljeletandet upp så att många mindre fält kan fylla det produktionstapp som de större lämnar efter sig, eller så går priserna upp. Hittills har inte världens totala produktion börjat dala (den ligger platt sedan 2005) så tydligen täcker de mindre fynden fortfarande upp. Vad som samtidigt skett är att efterfrågan inte planat ut, den har stigit nu i 3 år utan att produktionen följt efter. Vad resultatet har blivit? Ökade oljepriser från 35 dollar/fat 2004 till dagens 105 dollar/fat, en tredubbling.