domaren inom mig
På något sätt blir man ändå utsatt av att komma fram till att livet bara kanske har en mening. Man utelämnas till känslonycker och slumpen, två argumenterande i advokater på varje sida i fallet mening vs nihilism. Enligt det jag skrev igår blir man som en domare som genom att utgå från upplevelser och erfarenheter man haft måste avgöra vilken sida som vinner, dag för dag. När känslonyckerna talar färgar de allt i sin egen färg, är man glad ser man mening och kvalitet i allt, är man deppig finns det få saker som fångar ens intresse. Om man sen lägger till det slumpartade kaos vi lever i kan det ju verkligen hända att man drar det kortaste strået flera dagar i rad eller att all skit ramlar ner på en samtidigt. Nihilismsidan kan då få domaren över på sin sida för ett tag, om skiten sedan aldrig verkar ta slut börjar den snart föda sig själv. För när domaren börjar luta åt det meningslösa hållet syns det utåt till omvärlden. I omvärlden möter människan personer i exakt samma sits som hela tiden velar mellan att ens plats på jorden betyder någonting eller inte. När man visar utåt att livet inte spelar någon roll kan man vara mer eller mindre övertygande. Är man av den övertygande sorten kan man få med fler människor på sin sjunka båt vilka i sin tur då kan bidra till en ännu brantare dykning.
Allt vore bara så himla mycket enklare om man bara hade något större ideal att rätta sig efter. Något som både övergick förståndet (så att det inte kunde ifrågasättas) och som man kunde dela med andra människor. Så verkar det vara för troende personer, dock ej för oss sekulariserade. Vi måste leta efter andra symboler och ledord att fästa blicken på när kaosets mörker omringar oss. Jag har fått uppfattningen att bilden av andras liv har börjat ta den platsen, att vi kan sikta mot de som har det perfekta livet. Som ikoner att rätta oss efter får vi filmer och tv-serier. Problemet blir bara att det inte krävs något av den som kollar för att det ska gå bra i rutan. Hur passiva vi än är slutar de flesta sagor ändå lyckligt och slutar de olyckligt är det inget vi har kunnat påverka ändå. Hjärnan lär sig då att dels förvänta sig lycka och välbefinnande i livet, så har det ju alltid gått i filmernas värld ju. Dessutom lär den sig att man bara kan sitta passivt och titta på och så ordnar sig livet ändå. Effekten blir kanske inte i sig helt fullkomlig men om man lägger till en trygg uppväxt där få saker verkligen gått emot en är receptet klart för en passiviserad, ångestfylld individ. Ångesten kommer då från att förväntan (att vara lika lycklig som på tv) inte överensstämmer med hur utfallet blir.
